Idag för ett år sedan hade Ida och Magda sin 50 årsfest. Jag var så nervös för en viss person skulle komma. En person som jag inte riktigt visste var jag hade. Som jag hade flirtat lite med och som jag visste var grym på att kyssas. Kvällen gick och jag var på helspänn, sprang och fixade smink och frisyr hela tiden, sippade på vinet, spanade i smyg bakom axeln. Jag förstod inte ens varför jag betedde mig som en kärlekskrank tonåring, personen som väckte dessa "känslor" inom mig var egentligen en person som jag mer eller mindre hatat under en lång period. Därför var det förtjusning blandat med förvirring inom mig när han väl dök upp. Vi körde katt och råtta, titt över axeln, iskall, lugn, inombords en konstig känsla. Slutligen "Nej men är DUUUUU här?! Vaaaaad KUUUUUL! När kom du????" (Exakt en timme sedan, 4 minuter och 35 sekunder) 

Jag stod och pratade med han och hans sällskap lite, länge, i en evighet. "Kom och sätt dig i mitt knä". WTF tänkte jag och satte mig. Sen var det kört, lite hångel i "smyg" bakom min handväska (folk var för berusade för att märka något) och den där värmen i magen spred sig i kroppen. Den var efterlängtad men samtidigt lite skrämmande. Den skulle ju inte dyka upp med den här killen! Mitt hatobjekt. Kvällen slutade med att vi vinglade hem hand i hand, hela natten låg han och höll om mig. På morgonen när jag vaknade kom förvirringen tillbaka. INGEN människa kan ligga så nära mig när jag sover... Aldrig hänt och skulle aldrig hända. Trodde jag.

Idag skapar han mer förtjusning än förvirring (förvirring sker mest i samband med religion, geografi och andra konstiga fakta han lurar i mig). Nätterna när vi ligger tätt omslingrade är fler än de när vi ligger i varsin ände av sängen. Värmen har spridit sig från magen ut i hela kroppen, den har tagit över varenda millimeter. Hatet... ja, det har såklart övergått i kärlek. Villkorslös kärlek. Min fina.